DECEMBER...
Nu kom månaden som jag inte var beredd på, inte än. Bara ordet jul ger mig ångest. Julen som alltid var våran största tradition. Julen som var din och min med alla förberedelser, längtan, myskänslan, allt. Enda sedan jag föddes har julen varit med dig, alltid. Redan förra året var stämningen låg, vi visste att det var din sista.. Det hade aldrig varit en så tyst stämning vid julmaten och de var knappt någon som orkade bry sig om något, det var som att alla bara tänkte på att de var den sista och kunde inte riktigt glädjas av den även om vi ville försöka för hennes skull. Jag gick ifrån utan att äta upp, la mig i soffan där tårarna börja rinna när ingen såg. Jag skämdes för för jag ville visa mig stark din sista tid. Det är en VIDRIG känsla att känna av när man vet att någon en så nära inte har så lång tid kvar att leva.. Jag önskar ingen den känslan, den sitter kvar än. Ibland känns de som att jag aldrig kommer komma över den här sorgen.. Jag tänker på dig varje dag, gråtit nästan varje natt sen dagen i mars i år och kan knappt prata om dig högt utan att börja tjura. Jag har aldrig känt en sån här känsla, saknaden är så stor. Om inte den där jävla cancern hade tagit dig så hade du varit vid liv som den glada, pigga, roliga och världens mest omtänksamma farmorn som alltid, som vanligt. Jag kommer aldrig glömma hur du kämpade för att du skulle hinna se Maxell och vi åkte till dig på hemmet två dagar efter han föddes och du var så lycklig när dina svaga händer fick hålla om honom som du längtat så mycket efter. Du var med mig dom där 9 månaderna, ringde nästan varje dag om jag inte var hos dig och ville höra att jag och han mådde bra i magen när du själv var som svag. Han skulle älskat dig lika mycket som vi.. Julen kommer aldrig bli sig likt igen men nu ska jag som du sa försöka vara en stark mamma för hans skull och i år handlar det om hans första jul och vara med de som finns kvar, men du kommer alltid vara saknad.. världens bästa farmor eller mummu som vi barnbarn kallat dig ♥
Kommentarer
Trackback