#FUCKCANCER

 

Just nu borde jag vara lycklig. Jag har precis flyttat in i en jättefin lägenhet på ett område jag älskar vid vattnet med mannen i mitt liv som jag nu ska få barn med. Vi kommer bli föräldrar till en son nu när som helst här i februari. Och självklart är jag glad över allt detta men även väldigt nerstämd nu, speciellt om nätterna när jag ligger vaken ensam, kan få panikångest och känner mig inte alls glad hur mycket jag än försöker. Många nätter och dagar brister det totalt och jag kan inte hantera känslorna. Det är för att jag vet att det är på gång, de som inte får hända kommer att hända när som helst och de är något som jag varit rädd för enda sen den dagen hon berättade för mig att hon hade fått cancer..
 
Det har gjort och gör ont i hjärtat sen den dagen och det har gått upp och ner men ingenting hon kunde eller kan bli helt fri ifrån. De är en vidrig sjukdom som tar dom vi älskar ifrån oss. Nu ligger hon på korttids boende och även om hon och vi vet vad de innebär så vill man inte inse det även om man nånstans vet. Jag försöker hälsa på så mycket som möjligt men kan inte gå eller åka själv pga min förjävliga foglossning som blivit värre.. Men jag åker dit med pappa mycket i veckorna och de känns bra att vara vid henne även om hon inte är sig lik på utsidan så är hon fortfarande hon i huvudet med sin humor, envishet, omtanke för andra även lite bitter nu vilket man kan förstå.. 
 
Hon vill gärna känna på min mage och vill att han ska komma nu så hon hinner träffa honom och ja, de önskar jag med mer än nånting annat! Vi vet inte hur länge hon har kvar men hon är väldigt svag och kan inte röra sig utan hjälp så det är tungt för henne och oss.. jag tror inte att man kan förbereda sig fast man nånstans vet så vill man inte inse och jag vet inte om jag kommer klara det och hur. Alla som vet säger att jag måste vara stark nu och tänka på att samla kraft till förlossningen men det enda jag tänker på är att hon som stått mig närmast i hela mitt liv kommer gå bort snart.. även om jag hoppas på mirakel ❤



Kommentarer

Men åh, gud vad ledsen jag blir för din skull. Vilken hemskt situation. Jag vet hur det känns när känslorna bara rinner över och man vet inte på vilket ben man ska stå för att orka med.
Ta en dag i taget, och gråt om du vill det, skratta om du vill det. Gör precis som du vill och känner för.
Jag håller tummarna att bebis hinner träffa henne <3

Svar: Tack för dom fina orden Ida, jag ska försöka kämpa på med positiva tankar och ja de hoppas jag med tack ❤
Elisa Sivén


Kom ihåg






Trackback