MAXELL 14 FEBRUARI 2017 / EN BRA FÖRLOSSNING

För exakt en vecka sedan den 14 februari på alla ♥-dag klockan 06:30 vaknade jag av en känsla som var obehaglig och gjorde jätteont, det var inte en sammandragning den här gången. Det måste varit en förvärk, fram och tillbaka så tvekade jag ifall om det var värt att ringa hem Andreas som precis kommit till sitt jobb i Örebro, tänk om det bara var en sammandragning? Men samtidigt blev jag rädd för tanken att han inte skulle hinna hem i tid om det var förvärkar så jag ringde och han blev nervös, sa att han skulle göra sig redo och åka hem och att jag skulle ringa om det blev värre. Vid 8:30 kom de mer tätare och tätare, jag kasta mig från sängkant till sängkant och försökte andas, Andreas satte sig i bilen och gasade hemåt.
 
När han kommer hem runt 10:00 står jag och hänger över byrån och försöker andas, jag har så ont i ländryggen och ber honom göra knytnäve och trycka allt han kan i min rygg och jag emot när värkarna kom, de hjälpte lite. Vi satte oss i soffan, ringde till förlossningen när de var 3min mellan värkarna, de sa att vi får komma in. Vi åkte dit, kom till ingången som är en trappuppgång där jag är tvungen att hänga mig över räcket och när de kommer en personal blir hon förvånad över att jag har så ont för att vara förstföderska. Hon var väldigt seg på att skriva in oss. Jag försöker sitta på en stol men kastar mig på golvet och håller i stolen framför mig, måste varit en rolig syn ;) 
 
Vi fick ett rum, jag var öppen 3cm och körde på med andningen, Andreas knytnäve i ryggen och försökte äta en isglass mellan värkarna. Jag ville helst bara ligga på sidan och hålla i sängkanten när värkarna kom som värst, det kändes som att man skulle dö av smärta var 2-3 minut. Jag tänkte bara på hur mycket jag läst och hört om att använda andningen, att de är det enda som kan rädda mig från smärtan som var så intensiv.
  
De frågade om jag ville ha epidral vid 13:00 när jag var öppen 4cm men jag ville inte ha den alls då många i min närhet har fått så mycket komplikationer av den plus att man inte känner av att man ska krysta ordentligt om den är i. Lustgas blev jag också erbjuden men jag är ju livrädd för lustgas sen min yrsel/medvetslöshet förra året (när jag fick åka in två gånger utan svar på vad det var.) Men eftersom jag själv kunde styra den, bara ta bort den om jag inte ville ha och få olika styrkor så provade jag med lägsta men kände inget sedan ökade och blev mest sömning och den var skön att använda. De satte även in kvaddlar som inte heller är medicinsk bedövning, så de hjälpte inte så mycket då de bara sprutar in vatten under huden i ryggen som känns som getingstick i 30 sek men var försent.
 
Vid 15:30 känner jag att jag inte pallar längre, kämpar på med lustgas och skriker även i den. Nu känner jag att huvudet är nere mellan mina ben och skriker de till barnmorskan som står vid datorn en bit ifrån. Hon är väldigt lugn och tror inte riktigt på mig, tittar och ser att jag är öppen 9-10cm och inser att nu är det DAGS! När jag såg hennes min och när hon säger "nämen oj, nu måste vi hämta grejerna för nu är det barn på gång!!" så blir jag så nervös men lycklig inombords. De höjer upp mig i gynställning och jag får två handtag som jag håller i allt jag kan för det går inte ens att beskriva smärtan och jag fokuserar bara på andningen hela tiden och Andreas stöttar brevid och håller i mig, vi tittar på varandra, nu är verkligen det dags, jag ska krysta ut våran son och vi får glädjetårar i ögonen.
 
Jag släpper lustgasen, barnmorskan ber mig att titta henne i ögonen och lyssna på henne, hon säger åt mig att sätta ner hakan i bröstet, sätta mig lite upp och KRYSTA! Jag krystar på allt vad jag har, jag tänker på hur mycket jag vill ha ut honom, hur mycket jag hatar cancer, hur mycket jag längtar efter att få ringa samtalet till alla i min närhet och berätta att han är här, hur mycket vi längtat efter honom, alla tankar bara kom som en stor kraft. Jag slappnar av, krystar igen när värken kommer och de säger att hans huvud är ute och att jag kan känna på hans hår om jag vill, men jag vågar inte riktigt nu vill jag bara pressa ut honom och peppar inför nästa värk, den kommer som en våg och jag krystar sista gången allt jag kan, jag tror jag skriker till väldigt högt för DEN SMÄRTAN går inte ens att beskriva det är helt sjukt och svårt att förstå!
 
16:04 efter 20min krystande kommer han ut! Dom håller i honom, jag ser honom, tittar på Andreas och vi båda får sånt konstigt skratt och gråt anfall tillsammans som vi får honom på mitt bröst. De går inte att ta in, det går fortfarande inte riktigt att förstå! Men att se våran son liggandes där på mig, han tar upp sitt lilla huvud och letar efter mitt bröst. Det är en känsla som är den mest fantastiska man någonsin kan känna, livet fick en helt annan mening, en riktig mening. Nu har vi ett liv, Maxell som vi ska ta hand om och vi älskar honom, våran fina lilla son ♥ 
BEBIS, LIVET | |