Det har redan gått en vecka men det känns som att det var för några sekunder sen som jag fick det där samtalet, urs.. Det har kommit ikapp mig nu och det går upp och ner hela tiden. Jag har aldrig förlorat någon som stått mig så nära, jag vet inte hur man gör. Det gör så ont och jag tänker på henne hela tiden, jag hatar att vara själv för det är så jobbigt så jag försöker träffa vänner och släkt så mycket jag kan just nu istället för att sitta själv och stirra in i väggen och böla..

 

Men jag vet att hon vill att vi ska gå vidare, ta vara på våra liv och ha kul. Hon sa även att jag måste vara en stark mamma nu och ta hand om fina Maxell och det lovade jag henne, även om det är svårt vissa dagar. Jag är så glad över att hon hann träffa honom, "flera gånger" till och med som hon själv sa stolt till sina syskon och vänner när farfar fyllde år för ett tag sen :,)