Den 21 Mars 02:30 somnade min älskade farmor (eller mummu som vi kallar henne) in. Hon har kämpat länge med cancern och hon har varit så stark och envis. Men till slut orkar inte kroppen kämpa på mer och cancern tog över så vi har vetat om att hon inte haft lång tid kvar men man kan aldrig vara förberedd på att någon ska dö. Det blir en chock oavsett för man vill inte inse det även om det nu blir skönare för henne då hon var så dålig mot slutet. Jag var där i måndags med min faster och kusiner, vi visste att hon inte hade lång tid kvar så det var riktigt tungt. Jag höll i hennes hand och pussa henne hejdå i pannan och det är det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv för man visste att det var sista gången.. Men nu får hon vila i frid och de är så man får tänka annars går man sönder inombords, för det var inget riktigt liv för henne mot slutet.. 

 

Så nu hoppas jag att hon står där uppe i himlen med sitt fiskespö, cigaretten i mungipan och vevar in en stor fisk bredvid sin fina husvagn med vackra planterade blommor utanför. Det gör så ont och kommer göra ont länge för saknaden är stor efter den glada mummu som stått mig närmast av alla i släkten. Hon var som min äldre bästa vän och jag har alltid kunnat berätta allt för henne, hon har alltid peppat mig och gett goda råd under hela mitt liv. Det känns så konstigt att hon inte finns mer, jag är fortfarande i chock samtidigt som jag känner att hon slipper lida nu såklart. Det gör även mig så förbannad också för om inte hon hade haft den där jävla cancern så hade hon varit vid liv för hon hade inte dött av ålder. Cancern tog henne ifrån oss och det hatar jag. Hon var världens bästa farmor, så omtänksam, rolig, stark, envis och snäll. Hon var även ungdomlig med sin klädstil (hon ville inte vara klädd som en tant som hon alltid sa haha) och med sin cc-cream ;) Håret var även väldigt viktigt, välborstat och fint skulle de vara och klagade ofta på mitt och ville alltid borsta om jag glömt det ;) Åh varför just hon? :,( Älskade älskade mummu ♥