Helg. Det ska bli skönt att få sova utan alarm. Imorgon måste jag till farmor och krama om henne, jag måste träffa henne minst en gång i veckan annars får jag ångest. Och nu har jag drömt så hemska mardrömmar och vaknat upp med tårar som runnit. Jag är så rädd att förlora henne, hon betyder så mycket för mig och har alltid gjort det, hon har alltid varit den som varit mig närmast i mitt liv. Det var en kniv i hjärtat när hon berätta för mig förra helgen att de ska kolla NÅNGÅNG nu under hösten om cancer-helvetet har spridit sig till lungorna och levern, jag ville egentligen inte lyssna men sedan sa hon det som verkligen gjorde så ont men jag fick hålla minen för hennes skull.. Hon kommer i såfall inte klara av det då det inte kan göra något. Och de skulle hon aldrig säga om det verkligen inte var sant, för hon har kämpat länge och är den starkaste människan jag känner.. Sen i efterhand blir jag så förbannad, varför kan de inte kolla sånt på en gång? Varför ska allting ta så lång tid, är det inte bättre att hinna rädda situationen innan det är försent? Jag förstår inte mig på läkare och tappar mer och mer respekt för dom. Men vill inte att ilskan ska ta över min lycka att få ha henne här och nu. Jag kommer vara med vid hennes sida som jag varit hittills med kampen mot cancern, den mest vidrigaste sjukdommen som inte borde få finnas. Jag hoppas hon är lika stark som alltid ♥

 

STÖD GÄRNA CANCERFONDEN ♥