Idag klockan 11 var det dags. Dags för det som kändes så overkligt. Begravning för farmor eller mummu som vi barnbarn alltid kallat henne. När jag såg kistan med den fina glada bilden där som jag fotat på henne så började tårarna rinna på en gång, hon hade så fint leende och ett glas i handen som visade "skål" för folket för det var så hon ville ha det, att vi skulle ha en fest och vara glada istället för att vara ledsna. Men det är svårt när saknaden är så stor. Hennes fiskespö låg även på kistan, det var verkligen hon och även de röda rosorna som hon älskade. Man ska ta farväl av de som gått bort vid begravningar men jag kommer aldrig kunna släppa taget. Det kommer ta sin tid och jag önskar bara jag kunde få krama om henne igen och visa henne Maxells vackra leende som hon hade älskat.. Hon var verkligen världens bästa, älskad av så många och det var en fin men tung dag idag ♥