Den 29 juni, i lördags så kollade vi på "Den blomstertid nu kommer" och efter filmen skulle vi lägga oss då var den 23:30 och jag började känna lite molnande känsla i magen men de hade jag gjort så många kvällar så jag tänkte inte att de skulle vara nå tecken. Men så kom de efter 10 minuter igen och jag började tveka så vi tog tid, när dom blev tätare började vi gå upp, Maxell fick sova, vi packade de sista och Andreas körde fram bilen till huset. Jag la mig på soffan och ringde in 00:30 när värkarna blivit mer intensiva och tänkte att jag bara inbillar mig säkert men de sa att de är lika bra att jag kommer in för de gick så fort förra förlossningen. Och tur var väl det. Jag höll ändå lugnet, hade värkar va 5min kanske men mamma kom inrusande och yrvaken runt halv ett på natten så det var ju inte så konstigt haha! Hon blev kvar på natten med Maxell, även min pappa kom med Nelly senare. 

 

Vi kom in på förlossningen runt 01:00 och jag var öppen 4 så tänkte att vi blir hemskickade säkert för mitt vatten hade inte gått eller något, fast de gjorde inte de första förlossningen heller så man var ju lite osäker. Men vi blev inskrivna, värkarna kom igång ordentligt bara efter en kort stund och JÄVLAR vad man glömmer fort hur ont de gör, förvärkarna är nästan de värsta av allt för dom håller på längre än krystningsvärkar i alla fall för mig, vissa kan ju ha dom längre såklart. Men jag tog dom jävlarna, in med lustgas och andas var min metod och det var även första förlossningen också även om de frågade flera gånger om smärtlindring så körde jag på utan för jag ville bara få ut honom så fort som möjligt.

 

Vi väntade på att vattnet skulle gå och från 4cm-8cm hade de gått på 2h men de gick aldrig så till slut tog dom hål på hinnorna och vattnet forsade ut haha helt sjuk känsla. Jag hade tydligen skrikit i lustgasen "jag kissar på mig nu kommer mitt kiss jag kissar!" man blir ju lite borta haha. Men bort med lustgasen och fokus på andningen och krystvärkarna kom väldigt fort efter vattnet så huvudet var halvvägs ute och den smärtan är ju obeskrivlig speciellt när de stannar till vid huvudet för att pausa för att man inte ska spricka, de känns som en evighet och att man ska dö. Men jag höll i Andreas arm hårt och väntade in nästa krystvärk och när den kom så körde jag på som in i helvete och så kom han ut med ett skrik och jag fulgrät som aldrig förr och fick äntligen honom på mitt bröst, som vi har längtat, magiskt. 

 

Efteråt däremot så blev jag helt borta, de hade varit så intensivt och jag hade förlorat 1 ½ liter blod vilket är lite mer än vad man ska förlora så fick dropp och medicin i armen så jag kunde inte riktigt vara med och njuta av stunden på en gång utan somnade till och vi var tvungna att vara kvar på förlossningen i ca 6timmar innan vi kom upp till BB då våran lilla sov på Andreas hud mot hud i en oskön fotölj haha men de var så fina, världens bästa. Sen blev jag lite piggare och kunde äntligen njuta av våran lilla son och de berömda mackorna som jag fick efter 6 timmar på fastande mage då jag inte fick äta eller dricka pga medicinen osv. 

 

Så 04:06 kom våran lilla Milton ut, 51cm lång, 3785gram och hann komma 30 juni så vi fick vårat junibarn! Det är så mäktig känsla så det går inte att förklara. Andreas var världens bästa stöd som alltid, han visste precis vad han skulle göra och de var att trycka med näven mot min svanskota när värkarna kom och så flätade han mitt hår, jag höll hans arm när jag krystade på så den nästan gick av haha men de kändes så tryggt med honom och barnmorskorna dom var hur grymma som helst. De bästa jag haft, då dom lyssnade på mig den här gången, hade humor vilket är ett plus när man mår som sämst haha och dalltade inte utan förstod mig då jag var väldigt rak på sak vilket kändes skönt då dom förra gången inte riktigt lyssnade eller trodde på mig när jag sa att huvudet snart är ute men nu när jag kände det så sa jag till och de var med på noterna på en gång. 

 

Även om det är den häftigaste upplevelsen man kan vara med om som kvinna så var det sista gången och jag njöt verkligen av den tanken och fick sån kraft när jag pushade ut honom att jag gör det här nu sen aldrig mer igen haha för vissa kanske det låter konstigt men jag är så klar med graviditet och förlossning. Nu vill jag bara njuta av att vara i bebisbubblan för sista gången för den här tiden efteråt är den bästa, nu har ett nytt liv börjat och vi är redo för allt tillsammans som tvåbarnsföräldrar och Maxell är världens bästa storebror som blev överlycklig när han fick se Milton för första gången. Mamma fick inte ut någon brandbil men en "lillebror Miton" som han så sött viskar och pussar på honom. De här kommer bli en bra sommar ❤️