Många är väldigt lyckliga när de får reda på att de är gravida, de var ju självklart vi också. Men under resans gång så började jag känna mig nere väldigt fort, mina första månader var väldigt tuffa med konstant illamående, spyor, jobbiga nätter och inlagd för dropp och då började de onda tankarna komma.. skulle jag verkligen palla att gå igenom en till graviditet som verkar bli tuffare än den förra? 

 

Men jag kämpade på, fick världens vidrigaste foglossning tidigare än förra gången också, blev sjukskriven, grät och gråter otroligt mycket emellanåt då ångesten kommer ikapp fast jag inte vill känna den. Jag vill ju det här, vi vill det här så mycket. Och jag har kämpat med att tänka positivt att vi kommer ju till slut få det vi önskat, en lillebror till våran son och ett barn vi kommer älska lika mycket. Men månaderna är långa speciellt när man knappt kan röra sig. Jag brukar vara stark men ibland blir jag väldigt svag ändå, hormonerna spökar och jag känner bara hat för den här graviditeten vilket känns fel att skriva men de gör jag just för att jag har konstant smärta och fick det mycket tidigare än förra gången och vissa verkar inte förstå hur det känns. Jag försöker ändå leva på som vanligt men måste begränsa mig mycket, idag är jag sängliggandes för att jag rörde mig igår så man måste planera hela tiden. Och jag menar inget hat mot barnet i magen, de får ingen tro.. 

 

 Jag har haft Maxell hemma själv sen slutet på april varje dag förutom nån timme på kvällen när Andreas kommit hem från jobbet men nu är jag så tacksam över att han äntligen är hemma över sommaren med oss och kan hjälpa till mer även om jag har fått otroligt mycket hjälp av min familj och vänner också såklart😘 Och de har gått bra med Maxell även om han är en busig tvååring så är han smart, förstående, väldigt duktig som förstår att mamma kanske inte kan springa och leka med lika mycket som förut. Men de var tur att Andreas blir hemma nu sista tiden för jag är helt slut, så trött och har så ont och längtar bara efter minsta lilla värk så vi kan åka in och få det "överstökat" så jag kan bli mig själv igen och njuta av bebisen och nya familjelivet!

 

 Min barnmorska sa till mig att jag kan ha hamnat i en graviditetsdepression vilket jag inte hade hört talas om tidigare jag hade bara hört om förlossningsdepression men att de är liknande men att man inte riktigt känner sig lycklig över graviditeten och jag är ju självklart glad över att vi ska få barn de får ingen misstro som sagt men för mig har den jobbigaste biten varit just alla 9 månader av smärta och hormoner som gjort mig annorlunda. Jag hatar att vara gravid om man får uttrycka det så och kan inte förstå när andra säger att de är de bästa tiden de vet men alla är olika och känner olika så jag har inget emot andra det är bara att jag själv inte kan relatera till det.

 

Men jag vet också att de här är inte mitt rätta jag, de kommer bli bättre så sorry om jag varit bitter! 🙈 Jag har känt att de är även vänner som dragit sig undan mer och även de har de gjort mig ledsen, man är så känslig. Men jag är glad över de jag har nära mig, de som peppar och finns där. Ni är bäst! ❤️ Och snart är vi i mål, jag hoppas allt går bra och att han är frisk. Vi längtar efter dig, kom ut nu! ❤️  #8dagarkvar ✊🏻