De är mitt motto här i livet "lev livet innan innan de är försent". De stressar även mig för jag hatar att prata om döden och framtiden.

Jag vill inte missa något och gör gärna för mycket än för lite för att få uppleva så mycket som möjligt. Jag vill så mycket här i livet, pengar stoppar ju en hel del också annars hade vi ju varit överallt vi vill i hela världen, byggt vårat drömhus, haft vårat drömbröllop osv. 

Men de är kanske de som är charmen med livet också litegrann att få drömma sig bort till de man vill göra? Och försöka kämpa sig dit men man kan inte heller vänta för länge. 

Jag önskar ibland att vi hade kunnat skaffa barn tidigare på ett sätt för att inte vara så gamla när de växer upp och kunna ha många i släkten kvar. Urs får panik av tanken att mormor är redan så gammal.. Min farmor gick bort för 2år sen och jag tänker på henne varje dag, drömmer om henne ofta och hatar att cancern tog hennes liv för hon hade levt om inte hon hade haft den jävla sjukdomen.  Därav känner jag också att vi skulle skaffat tidigare så hon kunde få träffat dom båda. Hon älskade barn och lekte med oss alla barnbarn jämt, hon såg oss först i allt och var den närmaste personen i mitt liv som en äldre bästis. Så saknaden är stor. 

Det är också mycket efter hennes bortgång som jag verkligen har tänkt på vad jag vill göra med mitt liv, vad som egentligen är viktigt och vill ta vara på varje minut men framför allt vara med alla nära och kära så mycket som möjligt. Om jag kunde hade jag velat bjuda med alla på en resa där vi kunde vara tillsammans utan en massa måsten. För man vet aldrig när livet tar slut.